Tjockö öppna förskola

Ok nu ska jag berätta hur vi hade det dagarna efter julafton med Tomas familj ute på Tjockö. Jag hade sett fram emot det länge, att få spendera dagarna med bl.a. Mikkels kusin Otto och hans föräldrar. Det jag inte såg fram emot var utedasset. Men mer om det senare.

På juldagen åkte vi ut till Räfsnäs, vår lilla familj samt Bettan och Annika och all packning. De andra hade tagit morgonbåten ut och satt på värmen i husen, skottat samt att både Björn, Lina och Hasse ville ut och jobba med huset som B och L köpt och ska renovera. Det ligger bara några meter från Hasse och Bettans hus.

När vi skulle gå på båten så var det isvindar och jag skulle få ner lilleman i bärselen, hua. Men allt gick bra och det var faktiskt ganska mysigt att åka båt på juldagen även då det gungade och stormade lite lätt. Det är en bit att gå från båten upp till huset och vi skulle behöva lysa upp vägen med ficklampa, men jag tänkte mig att det skulle vi ju klara galant, att gå vägen mellan de snötäckta grantopparna. Bara mysigt. Oj, jag kunde inte haft mer fel! Det visade sig bli en riktig helvetesfärd då det inte var skyddande skog hela vägen och det blåste upp till storm. Det att min ländrygg bara efter ett par hundra meter helt gav upp gjorde inte heller saken bättre. Ispiskande vindar i ansiktet, en rygg som gjorde att man i princip bara ville lägga sig ner i en snödriva och ge upp, en stackars bebis som skriker vars ansikte man försöker skydda så gott det går, ishala osynliga fläckar och ett mörker som gör att man även måste leta efter ett ficklampsljus någonstans på vägen. Sen att de andra som vanligt pinnade på som om allt detta inte rörde dem i ryggen gjorde heller inte saken lättare. Ännu en gång fick man känna sig som den där ynkliga, svaga människan som inte klarade av mycket. Varför blir det alltid så? Det verkar aldrig som nån annan tar så mycket stryk som mig i sånna här situationer. Var inte deras ansikten bortdomnade av iskylan? Såg de nåt överhuvet taget? Hade de isbroddar under skorna? De väntade då och då och kom tillbaka för att erbjuda hjälp, men hur snällt det än var så fick det en bara att känna sig ännu ynkligare. Sista biten var jag så arg på situationen att jag högt och tydligt fräste ”hur fan man ens kunde tänka tanken att åka ut en sådan här jävla dag! Sinnesjukt!! Hade jag vetat detta, hade jag aldrig åkt..” osv.. I och med min ilska så tappade jag även fokus för en sekund och marken under mig försvann plötsligt, men i sista sekunden ryckte jag till och fann mig på fötter igen. Men älsklingen som satt i bärselen ryckte till med nacken och det slutade med att vi stortjöt ikapp. Han klarade sig som tur var och jag var mest bara skiträdd. Väl framme i huset helt igensnöade upptäckte jag även att Mikkel tappat ena vanten och att hans lilla söta hand nu var illröd! Detta gjorde mig ännu mer arg, men mest bedrövad och ledsen för hans skull. Försökte så gott jag kunde värma den och trösta honom. Min stackars älskling. Lovade honom att aldrig mer utsätta honom för något liknande.

(obs: Det var jätte snällt av er att komma och fråga om ni kunde hjälpa oss, såhär efteråt, när jag fått distans till färden så TACK!!)

Väl hemma i stugan eller huset så var det självklart jätte mysigt!! Vi åt god mat, öppnade massa julklappar och bara hade roligt och mös. Jag fick ett par supersnygga skor av min bättre hälft, som vi bara gått förbi som hastigast en tid före jul och jag sagt att jag gillade. Fick även ett supermysigt fårskinn av Björn och Lina. En stavmixer fick vi även av Annika som vi önskat oss då vi ska börja göra egen barnmat. Som vanligt tycker jag nästan det är roligare att se när andra öppnar paket från mig än när jag själv får paket. Tack för alla fina saker vi fick!!

På dagarna var Björn, Lina och Hasse uppe i deras hus och renoverade medan jag, Tomas, Annika och Bettan var kvar och tog hand om barnen. Å det blev ett evigt.. matande, tröstande, blöjbytande, lekande, torkande, tröstande igen, sövande… Det var inte en lugn stund och det hände saker precis hela tiden! Vi kallade det för ”Tjockö öppna förskola” :) Det var en utmaning att få bebisarna nöjda, allt från vyssjande till sjungande till spelande och tjoande och tjimmande. Ändå var vi 4 pedagoger på 2 bebisar! Men åhh så roligt det var och jag ser fram emot att göra om det igen fler gånger. Då kommer visserligen ”bebisarna” vara ett stycke äldre, men desto roligare och desto jobbigare kan jag tänka mig. Att hålla uppsikt på 2 busiga killar som kan gå och springa och därmed ställa till med en massa hyss!

Här är några bilder från dagarna ute på Fatsoe Island:

Ser ni vem som är vem?? :)

Bilderna med bebbarna i selen är dock inte från tidigare nämnda ”helvetesfärden”, utan från färden till båten när vi skulle åka hem från ön. En mycket mer harmonisk och framförallt ljus färd!

Mikkel leker med ”faffas” träbil

Ja, just det – torrdasset….det enda som var bra/skönt med det, var att man slapp alla myggor som man under sommaren är tvungen att vifta bort från rumpan! Det mina läsare, var en fröjd! :)

Tack alla inblandade för 4 härliga dagar ute i skärgården!!

• januari 10, 2013
• bebis, Familj/släkt, Mikkel, Resor, Skoj
• 1 kommentar